Små runda stenhus, tätt tillsammans. Vi är i Apulien, Italiens klack. Ett stenigt, soligt landskap där oliven trivs och där livet i byarna  liksom stannat till, nutidens värderingar har inte hunnit hit ännu. De har just avslutat vinskörden och nu ska olivträden skördas. Ett tungt och arbete är avslutat och ett annat tar vid.
De små stenhusen byggdes i mitten av 1700-talet. Den mäktige godsägaren bestämde att det inte fick bli fler byar på hans ägor. Han ville ha folket mer utspritt. Men hans arbetare ville bo tillsammans som de alltid gjort och kom på en idé.
De tog sten från den rikt steniga marken och byggde sig små hus, trullihus, tätt tillsammans som de alltid bott och ville fortsätta med. När godsägarens utsända kom för att inspektera såg de inga hus utan bara stenhögar. Trullihusen revs ned tillfälligt när en inspektion närmade sig och byggdes snabbt upp igen när herremännen gallopperat iväg.
Nu är det förbjudet att bygga trullihus så de som äger dom kan göra sig en liten förmögenhet eftersom de pittoreska husen är mycket efteftertraktade och ägs av rika personer, medan vinodlarna och olivodlarna flyttat till lägenheter. 

Hej jag heter Doris
Visste du att jag egentligen inte tycker om morötter och att de är skadliga för mig. Många människor matar oss kaniner med morötter utan att veta att det är den gröna blasten vi behöver. Morötterna kan du ju äta upp själv.
Nu till hösten släpps många av mina kamrater ut ur sina burar. Människorna har tröttnat på oss och även på sina katter. När sommaren är slut, ja då är vi vuxna och inte så gulliga längre. Men det tråkiga är att vi inte klarar oss ensamma ute i naturen. Svält och sjukdomar drabbar oss och sedan kommer vintern med den oundvikliga iskalla döden...
Kom ihåg till nästa sommar att inte skaffa en liten gullig, ullig unge för den blir också stor och får till slut en plågsam död.
Hälsningar Doris

Det Nya Sverige
Hon sitter med ett brev tätt intill sitt hjärta, brevet från hemlandet, det land som hon älskar men som är så långt borta, så ouppnåeligt.
Det nya landet hon kommit till är främmande, med främmande språk och kultur. Hennes man får inget arbete och hon oroar sig ständigt för sina barn, som hon känner glider ifrån henne. Det nya landet är vänligt, välordnat men ger henne inte kärlek och hopp.
Hon håller brevet intill sitt hjärta och längtan till välkända  dofter och smittande skratt väller upp inom henne.  Hon gråter tyst och skäms. Hon har det så bra och borde vara glad. Men...

Kristinas Konstverk på hög höjd

Under september visas mina bilder i Kaknästornet. Det blir en utmaning att synas med konkurrens av den vidunderliga utsikten, den goda vackra maten och utsökt vänlig personal.
Kolla gärna denna länk för fler bilder:
https://www.facebook.com/#!/pages/Kakn%C3%A4stornet/149792481737647?fref=ts

Dom var vuxna redan 1917.
Många år har gått och den gamla skogen har stått orörd med sina enorma träd. Mången fågel har byggt sitt bo i  kronorna och lodjuren har smugit mellan stammarna. Mossan har vuxit sig djup på stenarna och blåbär och lingon har frikostigt gett sina bär till de människor som trampat upp stigar.
Det finns inte så många hundraåriga skogar kvar i vårt land och snart är det ännu en som blir ett minne blott.
Den magnifika skogen kring den trolska skogssjön med de vita näckrosorna ska nu dö. Den ska bort för all tid.  Allt ska förvandlas till pengar. Fåglarna, lodjuren och bären är inte pengar och räknas inte. Naturskyddsföreningen som säger sig värna om den gamla skog som finns kvar i landet, bryr sig inte ett svatt.

Jag har ätit upp min glass.
Har du något kvar?
Jag vill gå hem men pappa å mamma blir aldrig färdiga med sitt pratande.
Har du barn?
Jag vill ha en lillebror, men mamma tycker det räcker med mig.
Egentligen vill jag ha en hund istället.
Har du hund?
Jag skulle vilja ha en glass till men pappa säger att det räcker med en.
Jag tycker det var roligt att prata med dig för du svarar så bra. Mamma o pappa säger bar mmmmmmmmmmm.