Han hette Uffe och var av obestämd blandning katt, det var nog lite hund i blodet också. Uffe kunde inte jama utan lät mera som en riktigt sårad Ulf Lundell när han ville något.
Och han ville alltid något.
Mysa i bästa stolen, titta på TV när det var fågelprogram och mest av allt reta Elin, hans svartvita plastsyster.
Alltid hördes hans hesa långa monologer. En marskväll satt han som vanligt ensam herre på verandaräcket och hördes över nejden.
Plötsligt kom ett sopransolo ur hans trutande mun. Månen sken och kvällen var blå, Uffe fick känslor. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av det som överväldigade honom den kvällen. Han försvann och var borta nästan 14 dagar. Vi letade och sörjde. Men till slut kom en tovig mager katt hem igen. Han blev allt tystare och Elin fick nu sitta tillsammans med honom på verandaräcket. Undrar vad som hände den marskvällen för länge sedan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar