Tulpanens djupa gömma

Den inre resan

Sommar och semester betyder ofta att resa.
Jag har också rest, in i mitt inre. I det hemliga rum som kallas colon av läkarna. Ljus och renspolad som i födelseögonblicket ligger den drygt meterlånga tjocktarmen och väntar på att för första gången visa upp sig för mig.
Det fina optiska instrumentet letar sig in i mig. På en dataskärm kan jag följa det, när den lyser upp tarmväggens vackert skimrande rosa och ockragula väggar.
Plötsligt blir tarmväggen mörkt blålila. En skugga faller in i allt det ljusa.
-Här har vi levern, säger Lars som med stor försiktighet sköter instrumentet. Det är det blodfyllda organet som ger skuggan. Blindtarmen anas som en mystisk grotta.
I ett veck sitter en röd strimma. En bit av ett persikoskal. Det har lyckats klamra sig kvar trots flera sköljningar
Längs hela vägen är väggarna fulla med blodvävnader i skira vackra mönster. Som röda trädkronor mot en gulrosa gryning.
Så är coloskopiundersökningen färdig. Jag har varit med om ett hisnande äventyr i min kropp. En resa jag aldrig ska glömma.
Tack Lars och hela teamet på Ersta sjukhus.

Jag går ut i natten

det är svårt att sova,

jag tar med mig katten.

Stenarna kyler mina fötter

någon gömmer sig,

eller är det bara trädens rötter.

Jag är liten och rädd

det skönt och tryggt,

om du sitter vid min bädd.

Om du ger lite av din tid

så får jag något stort,

jag kan somna på min arm i frid.