Vilken ljuvlig sommar. Honungen flödar i bikupan, blåbären gör skogen blå och sjöns vatten smeker sin värme runt kroppen.
Men hot från krig och förföljelse bland människor i vår vackra värld gör sig ständigt påmind. Svårt att njuta av jordgubbstårtan i bersån, när i samma stund människor och djur flyr för sina liv, eller plågas och medvetet torteras.
Att det alltid ska vara de som vet bäst och ska ha mest när det går att dela med sig. Vi får inget med oss när vi dör, så varför inte respektera livet i stället för kapitalet.
En urgammal klyscha, men man blir ju vanmäktig över människans framfart. Va faaan...

Mossan, som den regniga försommaren klätt en del av altanen, torkade och rasade ned i rabatten.
Det förvandlades till tre skepp som med solbrända segel strävar mot okända hav. Jag vet att dom aldrig når något hav, men varför inte låta dom ha sin dröm.

Hettan slår till och man ser hägringar.
Kan det vara en vildsvinshanne som plötsligt tittar ut ur pelargoniorna.
Eller en urvarelse som växt sig stor i värmeböljan.
Tiden får visa vad som händer, kanske är den borta med vinden en dag...